Jag är otroligt förvirrad. Men det är nog jag i ett nötskal tror jag. Jag krånglar till allt,gör saker och ting i vart eller vitt. Missförstår och blir missförstådd... Jag blir bara så trött.

Jag förstår inte hur människor gör för att träffa den rätta och bli lyckliga. Bilda familj med mera. En del träffas och sen bor dom ihop direkt typ och en del går år ut och år in utan någon förändring...

Jag undrar, hur gör folk egentligen och hur står man ut??!!

Kärlek kan vara så otroligt underbart men om man är jag så kan det var otroligt hemskt och jobbigt också.

Jag är rätt så duktig på att stötta bort människor och inte riktigt släppa in någon. Att visa ilska istället för mina tårar.

Av någon anledning denna helg har jag varit väldigt känslig och haft riktiga humörsvägningar. Kan ha rytit i samma sekund som jag skrattat. Förstår ju stackars Totte som reagerat och tyckt det varit ganska jobbigt med ett monster till flickvän. Och undrat om jag alltid ska vara såhär med humörsvägnigar typ..

Igårkväll/natt trodde jag verkligen att jag hade förlorat den mest underbara man jag träffat, bara för att jag inte kan hantera mina j-vliga humörsvägningar. (en orsak till att jag inte äter p-piller eller annat med hormoner, för bli ännu värre då)

Har drömt mardrömmar,sovit oroligt och vakna med en stor sorg i hjärtat för vi hade inte rett ut det innan vi somna.. Skicka sms till Totte som inte riktigt kunde svara för han körde bil till Nrsholms djursjukhus för att låta en Vet titta på Sotis nos och få mera antibiotika och rimadyl utskrivet. Men för en stund sen fick jag ett sms där Totte tyckte att vi inte skulle ge upp så lätt,att vi får jobba lite på alt detta bara och att han älskar mig. En stor lätnad och en ännu större känsla av att jag älskar denna karl otroligt mycket!!!